Sverige och midsommar

 
Så då har jag varit i Sverige en vecka och en dag.. Jag har under denna tid även hunnit med att fira midsommar. Så i torsdags kväll packade jag och Camilla in vår packning i lilla atosen och satte kursen mot Stenskär.
 
Torsdagskvällen var lugn men mycket trevlig för att sen gå och lägga sig och vakna upp på midsommarafton!
 
Det var i vanlig ordning sill lunch med nubbar och sång, sen blev det dans runt midsommarstången och dragkamp för att sen gå hemåt igen och grilla.
Det blev mat, skratt och kubb. På kvällen var det fest i ladan ute i Stenskär vilket var helt otroligt kul. Och givetvis, i sedvanlig ordning, blev det överförfriskningar, lite bråk, hångel bakom husknuten, kära och inte lika kära återseenden.
 
Jag hade en helt fantastisk midsommar,och det bästa, jag var nykter hela helgen! Jag mådde som en prinsessa varje morgon. Men något som är lite märkligt är hur folk ifrågasätter din nykterhet.. " VAAA, är du nykter??!!!" "men är du sjuk?? hur fan kan du va nykter" "men är du säker på att du inte ska ha en jävel då? jag bjuder"
- aldrig när jag dricker har någon ifrågasatt det, aldrig i mitt liv har jag hört "men ska du verkligen dricka", men så fort man är nykter, då blir det liv i luckan. Och jag kan förstå om folk säger något om jag va den tråkigaste personen som bara satt tyst och inte vad med på något, men sån är inte jag, nykter eller onykter. Jag höll låda, jag sjöng, jag dansade hela natten lång. För hur det än är, när alla andra är svinfulla kan du betee dig hur du vill för dom kommer endå vara värre och inte komma ihåg det dagen efter.
 
Och nu sitter jag här, hemma i Årsta igen, rastlös och arbetslös, och undrar hur jag ska få denna dag att gå.. fast med solsken så tror jag inte det kommer bli allt för svårt att hitta på något!
 
hörs

Slut på resan krönikan



Exakt för fem månader och fem dagar steg jag på ett flygplan som tog mig till Thailand, och om exakt tre timmar och fyrtio minuter stiger jag på ett flygplan som tar mig tillbaka till Sverige.

Under dom här fem månaderna och fem dagarna har jag hunnit med en hel del, jag har varit i sex olika länder, sexton olika städer. Jag har flygit femton gånger, sovit på trettioen olika hotell och hostel, fått besöka sjukhus två gånger, blivit mordhotad två gånger på en vecka. Jag har kört olika fordon i länder där dom inte har regler, där man sitter i fel sida av bilen och kör på fel sida av vägen, jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har mött människor jag aldrig skulle ha mött annars, jag har sett livssituationer och naturfenomen jag inte trodde existerade. Jag har volontärarbetat, jag har sovit under bar himmel, jag har simmat med sköldpaddor, sett fiskar i färger jag inte kan namnet på. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag både älskar och hatar. Jag har ändrat mina värderingar, jag har sett saker jag önskar jag aldrig behöver se igen och saker jag vill visa alla jag känner. Jag har blivit rik på erfarenhet och fattig i plånboken. Jag har sett så vacker natur att ingen kamera i världen kan göra den rättvisa.

Men framförallt har jag saknat mina nära och kära, och nu sitter jag här, cirka tjugofyra timmar bort från dom, och tårarna sprutar.
Känslorna man känner efter en sån här grej går inte att beskriva. Jag är överväldigad och evigt tacksam att jag fått chansen att vara med om allt det här.
Jag har aldrig i mitt liv längtat så mycket efter en kram av mamma och pappa.

Bobo, kung buris, Kathee, Julia, Karin, Philip, Oliver, alla på ReEarth men framförallt du Simon, Fanta och alla dina vänner, Ed, Tia, Rebecca, Linda, Petra, Matthew, Jezza, Nathe, Scarts, Aly, min älskade bror, mina underbara föräldrar, min fantastiska moster Agneta, mina BÄSTA vänner Camilla och Martina, alla er jag inte kommer ihåg namnet på, alla er jag aldrig fick veta namnet på och alla er jag kan namnet på men inte tänker nämna- TACK för att ni gjort min resa till något jag aldrig kommer glömma!

Jun. 09, 2013


Imorse, eller rättare sagt i eftermiddags, bestämde vi oss (jag, Martina och Camilla som nu har kommit till NYC) för att gå till en flea market som vi såg från vårat fönster (22 andra våningen-BOOM). Väl nere på gatan gick vi åt fel håll och jag slänger ur mig "känns inte detta som ett ghetto?!"....

Tre minuter senare, när vi står vid röd gubbe och väntar på grönt, springer en svart man, med tatueringar och näven redo att slå, mot mig och skriker- I'm gonna kill you your fucking punk ass whore!!! I'm gonna kill you!!

Jag fattar inte riktigt vad som händer men det är verkligen riktat mot mig. Eftersom jag varken känner mig punkig eller horig börjar jag skratta- högt- det skulle jag inte gjort!

Han hade vid detta tillfälle vänt och lämnat oss men hörde mitt skratt och sprang tillbaka mot mig, denna gång, om möjligt, ännu mer hotfull, fortsätter skrika att han ska döda mig, Martina drar automatiskt bort mig och säger åt mig att inte prata eller titta på honom, han fortsätter säga att han "jag ska fan döda dig din jävla hora, du borde vara rädd" och plötsligt är han borta.....

Då, precis när det hände, skrattade jag åt det.. Han sa att han skulle hugga mig till döds... Men efter ett tag, när det smält in, är det rätt obehagligt..

Han va ju uppenbarligen hög, jag har aldrig sett honom förr, men det är det som är läskigt... Hade han haft en kniv hade han använt den på mig.. Och vi alla tre, jag, Camilla och Martina, har hela dagen kollat mer än vanligt bakom ryggen...


Nu är vi på comedy club och sen ska vi ut och dansa.. Utan mordhot förhoppningsvis.., ska bli rätt skönt att komma hem ett tag.