Drömmarnas land

Om allt i det verkliga livet utspelade sig som det utspelar sig i mina filmer i mitt huvud, skulle det inte bara vara världens bästa film, utan även världens bästa liv. 
Men lika ofta som en av frekvenserna spelas upp i mitt huvud blir jag besviken för verkligeheten är aldrig som i mitt huvud. 
Och det får en att tänka, varför fortsätter jag med dessa filmer? Varför slutar jag inte måla upp något som jag egentligen vet aldrig kommer ske? Fortsätter bli besviken. Jag är ingen drömmare, jag är inte djup och filosofisk. Jag föraktar människor som är sådana, som kan försvinna in i sin egna värld, som vrider och vänder på allt och alltid har någon flummig ide om varför saker är som dom är. 
Trots föraktet söker jag efter det. 
Det är som att jag alltid gör det jag egentligen inte vill göra. Som att det är någon sjuk dragningskraft till det jag avskyr. 

Jag vill så gärna gilla det, så gärna att jag faktiskt gillar det, till en början. Sen kommer det, avskyn, nästan ett hat. Och jag vill förinta det, jag ser till att avskyn märks. Och jag blir elak. Både mot dom och mig själv. Samma sak varje gång. När ska det sluta? När ska jag sluta? Jag är så medveten om det. 
Och jag fortsätter. Kommer det någonsin upphöra? 
 
USA är vidrigt. Drömmarnas land. Fy fan 


Blogg.se är skit

Jag bloggar inte ofta.. Men när jag gör det, gör jag det ordentligt. Och när jag gjort det ordentligt, och trycker på publicera, så försvinner halva texten??!!

Ni skyller på mig, jag skyller på blogg.se.

VM i käftsmällar


Jag har, sen jag kommit hem från min resa, sagt till alla att ja jävlar, vilken resa- men jag gick upp 10 kilo.. Mest på skoj. Jag fattar och känner såklart att jag gått upp, dieten "dricka alkohol, äta skit och inte röra sig" har aldrig varit bra för viktminskning...

Så nu när jag kom hem så bestämde jag mig för att skaffa PT, jag hade redan under min resa kontaktat Daniel på Keep Training och frågat om han kunde få mig smal över sommaren- svar ja!

Så jag kommer dit och ser vågen.... Nä.. Ska jag stå den????? Fy fan. Och där stog det, svart på vitt.. PLUS 10 kilo!!!!
- käftsmäll 1

Vi börjar träna och jag inser att jag inte klarar av någonting längre.... Daniel, min PT säger att jag är för fet (fast snällare såklart)

Sverige och midsommar

 
Så då har jag varit i Sverige en vecka och en dag.. Jag har under denna tid även hunnit med att fira midsommar. Så i torsdags kväll packade jag och Camilla in vår packning i lilla atosen och satte kursen mot Stenskär.
 
Torsdagskvällen var lugn men mycket trevlig för att sen gå och lägga sig och vakna upp på midsommarafton!
 
Det var i vanlig ordning sill lunch med nubbar och sång, sen blev det dans runt midsommarstången och dragkamp för att sen gå hemåt igen och grilla.
Det blev mat, skratt och kubb. På kvällen var det fest i ladan ute i Stenskär vilket var helt otroligt kul. Och givetvis, i sedvanlig ordning, blev det överförfriskningar, lite bråk, hångel bakom husknuten, kära och inte lika kära återseenden.
 
Jag hade en helt fantastisk midsommar,och det bästa, jag var nykter hela helgen! Jag mådde som en prinsessa varje morgon. Men något som är lite märkligt är hur folk ifrågasätter din nykterhet.. " VAAA, är du nykter??!!!" "men är du sjuk?? hur fan kan du va nykter" "men är du säker på att du inte ska ha en jävel då? jag bjuder"
- aldrig när jag dricker har någon ifrågasatt det, aldrig i mitt liv har jag hört "men ska du verkligen dricka", men så fort man är nykter, då blir det liv i luckan. Och jag kan förstå om folk säger något om jag va den tråkigaste personen som bara satt tyst och inte vad med på något, men sån är inte jag, nykter eller onykter. Jag höll låda, jag sjöng, jag dansade hela natten lång. För hur det än är, när alla andra är svinfulla kan du betee dig hur du vill för dom kommer endå vara värre och inte komma ihåg det dagen efter.
 
Och nu sitter jag här, hemma i Årsta igen, rastlös och arbetslös, och undrar hur jag ska få denna dag att gå.. fast med solsken så tror jag inte det kommer bli allt för svårt att hitta på något!
 
hörs

Slut på resan krönikan



Exakt för fem månader och fem dagar steg jag på ett flygplan som tog mig till Thailand, och om exakt tre timmar och fyrtio minuter stiger jag på ett flygplan som tar mig tillbaka till Sverige.

Under dom här fem månaderna och fem dagarna har jag hunnit med en hel del, jag har varit i sex olika länder, sexton olika städer. Jag har flygit femton gånger, sovit på trettioen olika hotell och hostel, fått besöka sjukhus två gånger, blivit mordhotad två gånger på en vecka. Jag har kört olika fordon i länder där dom inte har regler, där man sitter i fel sida av bilen och kör på fel sida av vägen, jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har mött människor jag aldrig skulle ha mött annars, jag har sett livssituationer och naturfenomen jag inte trodde existerade. Jag har volontärarbetat, jag har sovit under bar himmel, jag har simmat med sköldpaddor, sett fiskar i färger jag inte kan namnet på. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag både älskar och hatar. Jag har ändrat mina värderingar, jag har sett saker jag önskar jag aldrig behöver se igen och saker jag vill visa alla jag känner. Jag har blivit rik på erfarenhet och fattig i plånboken. Jag har sett så vacker natur att ingen kamera i världen kan göra den rättvisa.

Men framförallt har jag saknat mina nära och kära, och nu sitter jag här, cirka tjugofyra timmar bort från dom, och tårarna sprutar.
Känslorna man känner efter en sån här grej går inte att beskriva. Jag är överväldigad och evigt tacksam att jag fått chansen att vara med om allt det här.
Jag har aldrig i mitt liv längtat så mycket efter en kram av mamma och pappa.

Bobo, kung buris, Kathee, Julia, Karin, Philip, Oliver, alla på ReEarth men framförallt du Simon, Fanta och alla dina vänner, Ed, Tia, Rebecca, Linda, Petra, Matthew, Jezza, Nathe, Scarts, Aly, min älskade bror, mina underbara föräldrar, min fantastiska moster Agneta, mina BÄSTA vänner Camilla och Martina, alla er jag inte kommer ihåg namnet på, alla er jag aldrig fick veta namnet på och alla er jag kan namnet på men inte tänker nämna- TACK för att ni gjort min resa till något jag aldrig kommer glömma!

Lite bilder!!!

 
                   
                                                           

Kaoset fortsätter

 
Låter värre än det är, men det är lite kaos med våran resa... TUR att vi är borta länge. 
Okej, dagen börjar med att Thomas aka Bobo ska ut och dyka, viklet i sin tur betyder att vi, för första gången, ska upp tidigt. Och gå upp tidigt efter en näst intill sömnlös natt pga kackerlacksinvasion i vår bungalow, är inte det lättaste. Så vi försover oss, såklart, Så Bobo missar sin dykning ala 4800 bath. 
 
Sen tar vi oss ner mot stan för att kolla upp när vårat flyg till malaysia går och för att fixa transfer..... sagt och gjort, och nu letar vi febrilt (ljug, vi chillar i en bar men borde leta febrilt) efter någon ortsbo som kan köra oss till krabi flygplats billigt. 
 
Så våra alternativ just nu är följande: 1. ta vanliga transfer idag vid 16 och vänta/sova på flyglatsen tills planet går imorgon 8.25 och gå miste om en natt på lanta ala 500 bath (transfer buss kostar 250bath) eller alt 2. ta en privat transfer 05.00 för 2500 bath eller alt 3. ragga upp någon som kan köra oss för tyo 1000 bath.
 
Det bästa alternativet för oss pengamässigt är ju alterntiv 2 MEN då har visåklart lämnat in tvätt igår som blir klar vid 5 och busssen går vid 4........
 
Det går så jävla bra nu, men jag njuter och har kul endå. Allt ska väl inte gå som på en räls.
jag älskar livet!
 
För övrigt, om ni någon gång ska till Ko Lanta, bo på the hut!!! 

Vart tog hösten vägen?

 
Idag, när jag satt i bilen på väg hem från jobbet insåg jag att hösten snart är över.
 
Va hände? Vad har jag gjort? Vart tog tiden vägen?
 
Jag har alltså flyttat hem igen... För att spara pengar... eftersom jag (om fucking två månader drar jag!!!) ska resa, men har aldrig shoppat så mycket som jag gör nu... Jag har inte blivit smalare, snarare lite fetare (det är som att min kropp samlar på sig ALLT fett inför den kommande vargavibtern- MEN HALLÅÅ JAG SKA INTE STANNA HÄR GÖR DIG AV MED FETTET), Jag har inte skaffat visum, reseförsäkring, tagit alla vaccin eller sparat ihop så mycket pengar jag vill, sagt upp alla abonnemang, fixa linser för 6 månader, köpa nya brillor.
 
Okej, det var mycket vad med grejer jag INTE hade gjort... vilket betyder att jag alltså nu, dom sista två månaderna, ska fixa en hel del... typ: spara ihop minst 20000 till, skaffa visum, ta vaccin, fixa försäking, bli smal, hinna träffa och umgås med alla mina underbara vänner (som jag försummar och lägger alldeles för lite tid på), kitta en sjysst reserygga, sen alla små värdsliga ting som- 80tals fest på lördag, middagar hit och middagar dit, firmafest på än okänd ort, advent fika 1, lusse lelle lusse lu, advent fika 2, köpa julklappar, inte börja få panik inför resan, julbaka, julbord med jobb, fira julafton, bli full på juldagen, må dåligt på annandagen, leta upp passet, packa väskan, inte få panik, fira brorsan, fira nyår-bli full-må dåligt, ha ett umgås med vänner innan jag åker maraton, säkert bli sjuk innan jag drar, få panik gärna med inslag av magkattar, bli skjutsad till arlanda, bli stannad för jag packat något jag inte får ha med, inte hitta rätt gate, hitta (med hjälp av någon snäll själ) gate, sitta på planet, få panik, komma till finland, inte förstå någonting, nästan missa plan till Bangkok, sitta på plan, få ont i rumpan, få svullna ben, komma fram till Bangkok, hitta Hotell, resa vidare och ha THE TIME OF MY LIFE!
 
 
Ja, exakt så kommer det vara.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag.

 

Tänker en del på det här med måndagar, att måndagar, per automatik, ska vara den sämsta dagen på veckan eftersom det är som längst till helg då. Att man redan på söndagen har ångest inför måndagen, känner ni igen det? (nej detta gäller inte er som 1.nyss vart mammalediga 2.precis bytt jobb 3.trivs på jobbet)

Men det  värsta med måndagar är att det blir tisdag dagen efter, och tisdagar (med vissa undantag) är, om möjligt, ännu värre än måndag. Tisdag kan jämföras med månaderna februari, mars, ett jävla mörker. Man har stått ut med januari (som är som måndagar) och när man tror att det ska ljusna, bli lite bättre, ge en hoppet tillbaka, så kommer ett nytt snöoväder, tanter ramlar och bryter lårbenshalsen, man har blivit fet (pga av julen som är som en söndag som i sin tur brukar bestå av godis och skräpmat för att man är overkligt bakis), och när man blivit fet blir man deprimerad.

Sen kommer något ganska fint, onsdag, som är som april, det blir lite varmare, lite ljusare, lite härligare. Man går sakta men säkert ut ur depressionen (dock förblir man fet för här unnar man sig ett påskägg större än sig själv) och livet känns inte så jävla tungt. Det är ju faktiskt här som det är närmre till sommarmånaderna än vintermånaderna, vilket betyder att när man slutar jobba på onsdagen, är det närmare helg än måndag.

Efter det  kommer  torsdag, härliga underbara torsdag, översatt i månader- maj! Solen skiner, knoppar slår ut, det börjar bli grönt, uteserveringarna öppnar (= Uppsala börjar leva), man blir glad, förhoppningarna på sommaren (läs helgen) är stora och man njuter.

Och när man går i sitt torsdags/maj lyckorus och tror att inget kan bli bättre, då dimper den ner, dagen som blivit ett fenomen, dagen som har en egen reklam, dagen som ALLA älskar- FREDAG, fredag som i månad hade varit juni. Det finns ingenting som kan förstöra en fredag, finns ingenting som är så fint som juni. Folk slutar skolan och tar studenten, det är midsommar, det är konstant fest, precis som på fredagar.

 

Sen kommer helgen, lördagen, juli, augusti, september, allt är bara så in i helvete bra! Eufori infinner sig och man är oslagbar! Man mår så jävla bra och livet är en fest.

 

Sen börjar det om igen.

 

Sociala Medier

 

Det finns hur många sociala medier som helst, så många att man nästan känner press på sig för att hinna med och framförallt hänga med.

Om någon idag säger att dom inte har facebook höjer man på ögonbrynet, inte facebook?! Hur är det möjligt.

 

Själv använder jag mig av facebook, givetvis, twitter, blogg, instagram och videofy me.

Det första jag gör på morgonen är att kolla dessa medier för att se om något hänt.

Men det sätter även lite press på en, man vill synas och höras och få respons på det man gör, korta punchlines används till twitter medans längre texter hamnar på bloggen, vill jag visa något lägger jag ut det på instagram och vill jag att folk ska veta vart jag är och vad jag gör checkar jag in på facebook.

 

Man hänger ut sig och blottar sitt liv, så pass mycket man vill. Min mamma brukar säga att det är obehagligt att alla kan se vad du gör och när du gjort det, och visst, men du väljer ju vilka som ska se det du gör och framförallt, du väljer själv vad du lägger upp på dina sidor.

 

Facebook är också ett YPPERLIGT ställe att ragga på, så om du, som jag, är singel, är detta ditt spana in killar mekka.

Det börjar med att man spanar in någons sida, kollar bilder (det är också här man blir sur när någon spärrat funktionen och bara låter sina vänner se bilderna), steg två är antingen att skicka ett meddelande alternativt skicka en vänförfrågan och sen är det igång.

 

Jag har en fin vän som heter Marcus som en gång sa att det är så kul att se vilka som blivit vänner med vilka på en söndag (detta gäller bara singlar) för då vet man vem som gått hem med vem.

 

Det finns alltså väldigt mycket positivt med sociala medier och jag skulle aldrig vilja vara utan. Men som med allt som är bra, finns där alltid en nackdel, och det enda jag kan tycka är lite trist är att man inte håller samma direkta kontakt med vänner, man ringer inte längre och frågar hur det är och vad som hänt, för det vet man redan, det står ju på facebook. Jag frågade mamma en gång varför hon inte ringt på länge – hon visste ju att allt va bra, hon hade ju läst min blogg.

 

Allt och alla är så lätt tillgängliga idag, man bokar inte upp sig och man håller inte tider för det är så lätt att bara skicka iväg ett sms och skriva ”jag blir en kvart sen”.

Dom enda breven som dimper ner i brevlådan är antingen räkningar eller från akademiska där det står att du fått klamydia.

Vart är alla mina kärleksbrev? Vart är mina kalas inbjudningar?

 

Men hur mycket jag än trånar efter att få ett långt, handskrivet, kärleksbrev hemskickat så skulle jag aldrig byta bort det vi har idag.

 

Men om du nu råkar vara lite intresserad av mig, och vill göra ett bra första intryck, skicka ett brev, eller om du ska ha kalas och tänker bjuda mig, skicka ett kort. Men om du inte orkar, så är det okej, det går lika bra med ett meddelande på facebook eller en eventinbjudan.

 

med detta sagt vill jag önska alla en trevlig fredag, för det tänker jag ha.

Hur lyckas jag?

 

Jag är en ganska spontan och ostrukturerad människa, jag kommer på grejer jag vill göra och då vill jag göra det direkt, inte om en stund, inte imorgon utan NU.

Detta leder ofta till katastrof, eftersom jag inte har det jag behöver för att göra det jag vill.

Så nu till min senaste bravad, byte av näspiercing- Nina, min ljuvliga arbetskollega, hade köpt en piercing som inte passade henne, fabulöst-den tar jag, och där började det hela.

Så på lunchen börjades det med att försöka, med handkraft, ta bort min gamla. Fail. Gick ut till verkstaden och hämtade en tång. Klart. Detta gick ju som smort!

Nästa punkt i protokollet var då att få in den nya, som givetvis va aningen för liten för min näsa. Detta ledde till att jag fick bända ut den, sagt och gjort och i näsan satt den.

Men nu är det ju så att dessa smycken sitter med en liten kula, som i ändarna har en litet "hål" där själva ringen ska sitta, och då hade jag ju, givetvis, böjt ut den för mycket...

Så när den sitter i näsan, börjar jag, med en skitig tång, trycka ihop den.

Lyckas efter mycket om och men och vi får dit kulan.

Det är här jag borde nöjt mig, bara låtit det vara, men icke! Kulan satt liiiite löst så tanken var att jag bara skulle klämma åt ringen lite grann så den satt fast ordentligt, så jag tog upp min tång, satte den på plats och klämde åt. Ljudet som kom var PJJJIIING, och kulan for iväg, och eftersom jag klämde åt tången och ringen inte längre hade något motstånd så for ringens två öppningar FÖRBI varandra och klämde sig fast runt min "mellanvägg" på näsan. Och där satt den... ordentligt...

Tre timmar senare fick jag svälja stoltheten och bege mig, för ett ytterts pinsamt besök, mot darkwell aka min piercare (observera att jag fick jobba i tre timmar med denna krok i näsan)... Han löste givetvis mitt problem, men inte helt utan bekymmer. Så idag sitter jag här, med en ömmande näsa och ett nytt smycke.

 

Jag rekommenderar INGEN att testa detta hemma. Gå till dom som kan direkt, så slipper ni smärta, skrattattacker, panik och pinsamheten.

　

sjukstugan

 
Okej, en snabb (inte för att det någonsin hänt att jag skrivit ett inlägg som man snabbt kan läsa igenom) uppdatering.
Förra veckan började ju med sjukdom, gick hem från jobbet på tisdagen och har inte kommit tillbaka än, så här sjuk har jag nog aldrig varit.
I torsdags åkte jag ju hem till mina päron och min mobil fick sig ett bad, det betyder att jag behövde införskaffa mig en ny mobil så efter ytterligare ett pinsamt samtal till mitt försäkringsbolag så stod jag med 1300 kr i hand och vad som sen skulle visa sig bli en jakt på mobil startades.
 
Det började med att jag hämtade upp en vän, och för en gång skull var jag verkligen tvungen att hålla tiden jag sagt att jag skulle hämta honom då jag inte kunde ringa och säga om jag var sen. Sen bar det av till försäkringsblaget för att lämna mobilen för att få ut pengar. Sagt och gjort, vidare för att hämta kortet som skulle betala min nya mobil, kommer på att jag glömt ta ut mitt simkort från mobilen, fort tillaka till försäkringsbolaget, be att få tillbaka mobilen och pilla ut simkortet. Klart. Vidare mot medimarkt, ingen mobil?! sen till elgiganten, ingen mobil!! WHATTA!! Åker till netonnet, yes en mobil. Jag är glad, lycklig euforisk, jag ska få tillbaka mitt sociala liv.
 
Åker hem till mamma och pappa för att hämta min dator eftersom man tydligen måste synka mobilen, packar med det sista och åker. Kommer fem minuter bort och Tomas frågar, vart är datorn? Ja, vart fan är datorn, den som jag åkte till mina föräldrar för att hämta, jo den ligger kvar på köksbordet. Vänder hämtar den och är tillslut, 4 timmar senare på väg.
 
Vi kommer fram till skärgården, till idyllen, jag kan knappt bärga mig med att få igång mobilen, men vart är mobilen? JÄVLA SKIT. Jag har glömt den hemma.
 
Så all denna stress, som jag åsamkat mig själv och Tomas, var förgäves. Jag förblev mobillös och jag klippte därmed banden till mitt internetsociala liv.
 
Efter en underbar dag/kväll på justerö drog jag vidare till min vän Sofia. Och jag hade en fantastisk helg i vanlig ordning.
 
När jag på söndagen begav mig hemåt, och började slappna av, kom även den lömska sjukan tillbaka, jag åkte hem till mina föräldrar och har inte åk därifrån än.
 
Mina dagar denna vecka har bestått av sömn och åter sömn. Jag tror jag tog världsrekord i sömn söndag-måndag då jag avverkade 18 timmar med john blund.
 
Men jag måste bli frisk, för imorgon kväll bär det av till Värmdö, där mina fabulösa och underbara vänner ska ha en liten tillställning för 50 pers. Inget rinnande vatten, ingen el och dass.....
 
Återkommer om jag överlever.
 
 

status

Okej, dagens status: ingen mobil, ingen röst, sitter på landet, groggarna flödar och polsk/engelskan likaså. Addera ett par gevär och vildsvin så har ni min kväll. SKÅL!!!!!

Hur är det möjligt

 
Ja... alltså, det är min fråga, hur jag, JÄMT, lyckas med dessa grejer.
Som ni alla vet, så eldade jag typ upp min lägenhet för två veckor sen. Det ledde till att jag i min tur fick ringa ett ganska pinsamt samtal till mitt försäkringsbolag, "hej jag har torrkokat ägg i 12 timmar, kan ni hjälpa mig?" sagt och gjort, och nu, två veckor senare kan jag nu bo i min lägenhet.
Men i min lägenhet har jag fortfarande en luftrenare, en sån ozon luftrengörare, som jag har haft på dygnet runt sen jag flyttade hem, för givetvis är inte all lukt borta, och det ska man inte ha, har jag fått reda på i efterhand, och den har gjort mig sjuk...
 
Så hittils, i juli har detta hänt mig. Jag tränar, sträcker ljumsken, åker hem, ska koka ägg, somnar, vaknar 12 timmar senare, hela lägenheten är rökskadad, sanering påbörjas, jag blir hemlös, sanering slutförs, jag kommer hem till 28 flyttkartonger- SJUGOÅTTA st, börjar packa upp, börjar leva, blir sjuk, på riktigt sjuk- feber och ont i halsen, får stanna hemma från jobbet.
 
Och det är här man tycker att, nu kan väl ingenting mer hända, nu har hon varit med om tillräckligt med skit (JA jag vet att det som hänt är mitt eget fel men jag tycker sjukt synd om mig själv) men JORÅ, visst händer det något mer. Hur jag ens kunde tro att det skulle vara lugnt är ju egentligen absurt.
 
Så idag, efter två dagars sjukdom i ensamheten, så tänkte jag att jag åker hem till mamma och pappa, för seriöst, finns det någon bättre medicin än dom när man är sjuk?
Kommer på att mamma är borta på äventyr, men åker dit endå... och ni vet vad dom säger, när katten (läs mamma) är borta dansar råttorna (läs pappa) på bordet.
Det började bra, några av pappas kompisar kom över, dom grillade, jag fick mat, fridens lijor, alla var glada, sen kom den där förrädiska drycken alkohol fram, och friden försvann.... (mamma du kan vara lugn för pappa var lugn)
Vi sitter ute, jag i en fotölj med filt om mig eftersom jag är sjuk och fryser, då kommer pappas vän på den BRILJANTA ideen att Ida ska bada, Ida, som i jag, tyckte inte att det var en lika bra ide, men jag tror att det blev något fel på kommunikationen alternativt att han sket i mina rungande nej, för i for jag, med kläder, filt OCH TELEFON!
 
Men det var inte så att jag visste att telefonen också hade badat, utan TIO MINUTER senare ser jag något svart på botten, vafan är det? MIN MOBIL!!! Jag dyker ala pamela anderson i baywatch efter den, får upp den men inser att det behövs hjärt och lung räddning.
 
Så nu har jag, och en fantastiskt trevlig och snäll människa, vid namn Jerry, suttit och glott in i en ugn i 40 minuter, där min mobil legat i ett försök att få den att torka. Och nu ligger den i en påse med ris och jag ber till gud att den imorgon startar och är som vanligt, för jag orkar inte ringa mitt försäkringsbolag en gång till....
 
Juli 2012, du är det sämsta som hänt mig.

Uppdatering


En snabb uppdatering om hur det går i mitt äggstinkande, hemlösa liv.
Jag ringde försäkringsbolaget, beredd att ta strid, och berättade med barsk röst att jag minsann inte tänker finna mig i detta! Jag kan inte bo i MIN lägenhet, jag har inte tid att tvätta alla mina kläder eftersom det kommer ta mig FYRA VECKOR osv.. Och han säger vi löser det. VA?! Jag behövde inte ens ta till det tunga artilleriet, jag behövde inte höja min redan rätt ansträngda röst, han sa ja direkt!

Så nu, ett par timmar senare, har trevligaste jäntan från relita, varit här och hämtat min nyckel, jag behöver inte göra NÅGONTING. Inte ett smack! Dom kommer sanera, tvätta, städa, och någon gång nästa vecka kommer jag få flytta in i min lägenhet som den va b.ä (before äggincidenten).

Mitt liv gick från misserabelt till alla tiders på två timmar. Detta måste givetvis firas! Så gott folk, vi kanske ses ute i vimlet!

Kaos och Katastrof

 
Som ni läste i tidigare inlägg så hade jag en äggincident i tisdags, denna äggincident har ställt till det för mig, jag vet inte om jag bara var ETREMT trött i tisdags morse när jag vaknade eller om jag faktiskt hade blivit rökfrgiftad för jag fattade inte riktigt vad som hade hänt förns jag kom hem efter jobbet och kände lukten... Och lukten är inte av denna värld. Det är det VIDRIGASTE jag känt.
Detta hände natten till onsdag och jag har nu fått flytt hem till mina föräldrar för det är omöjligt att leva i mitt hem.
 
Jag måste tvätta allt, ALLT, gardiner, sofföverdrag, sängkäder, alla mina kläder, alla jackor, ja allt som är av tyg. Jag måste tvätta väggarna och taket, byta ut skumgummit i soffan, madrassen i sängen. Jag bryter ihop.
Seriöst, när jag insåg detta idag började jag nästan grina.. vafan skulle jag somna för.
 
Och mitt upp i mitt totalt misserabla tillstånd börjar min förbannade granne sjunga och spela på sin gitarr.... mysigt tänker ni, nej säger jag, jag tyckte det va jätte mysigt i början, för fyra månader sen, men nu, efter att han VARJE DAG, spelar på den där gitarren från helvetet, har jag totalt ledsnat ur. Jag satt där i min äggrökskadade lägenhet, på bristningsgränsen, och han börjar spela..... Jag va sekunder från att gå upp till hans lägenhet, stoppa en strumpa i hans mun och krossa hans gitarr. Men jag behärskade mig.
 
Ikväll laddar jag inför att imorgon ringa och ta strid med försäkringsbolaget. Jag vill ha tillbaka mitt hem och jag vill ha det nu!
 
 
Sen vill jag förtälja för er vad som igår kväll, under min power walk i Uppsala stad, hände mig. Jag går, i godan ro, med Anja Perssons rätt träliga röst i hörlurarna, förbi korskyrkan och ett gäng ungdomar (ni förstår hur gammal jag börjar bli som beskriver dom som ungdomar?!!) som röker. Tänker inte mer på det och går vidare, HELT PLÖTSLIGT, utan minsta förvarning, cyklar en av dessa killar förbi mig och DASKAR MIG PÅ RÖVEN!!!!
NÄR blev det okej?! Händer sånt här på riktigt?!
Ja tydligen, och det hände mig.
Jag blev sjukt paff och typ stannade, tog av mig hörlurarna, lyfte upp hakan från knäna efter att ha tappat den totalt, fick en kort sinnenförvirring- va gör jag nu?! springer jag efter honom och slår tillbaka? Ringer jag polisen (och stämplar mig officiellt som en åldring) ska jag skrika fula ord (och bli fjorton igen) eller ska jag skratta och gå vidare?
Jag skrattade och gick vidare, och jag kollade över min axel mer än en gång.
 
Jag kunde fortsätta min power walk utan att, igen, bli antastad. Jag kom hem till något man inte längre kan kalla hem och till sist har jag nu även fått förståelse för hur sopgubbar, folk i u-länder utan sophantering och avlopp, har det. Imorgon är det fredag och jag håller tummar och tår att dom på länsförsäkringar säger att dom ska lösa alla mina problem, utan tjaffs och krusiduller. ,
 
Over and Out- nu ska jag sprida min äggodör, som fastnat i mina porer, i mina underbara pärons hus <3
 
 
 

Typiskt mig...

 
Igår, var det tisdag, och på tisdagar tränar jag i grupp, ja ni hörde rätt, ett gäng käcka brudar som i grupp gör olika övningar. Det är precis som man tror att det är, lite små töntigt, fast kul! Så igår skulle vi träna vid årstakullen, springa upp och ner så fort man kan, och som vi sprang, men här någonstans måste jag ha tagit ett för stort steg för det small till och min ljumske och jag blev ovänner, inget litet små tjaffs utan på riktigt ovänner. Men som den stolta höna jag är fortsatte jag och i takt med att mina spring resultat blev sämre blev även ljumsken det.
 
Frid och fröjd, trodde jag, blev vi klara och det var dags för promenaden hem, gick förbi Årstahallen och köpte "bara det viktigaste" och ryggsäcken vägde efter detta lilla pit stop i runda slängar 10kg.
Det var FRUKTANSVÄRT och hade inte fru Sultan berättat så roliga historier hade jag börjat grina av smärta (jag överdriver faktiskt inte nu).
 
Väl hemma så yr jag runt i vanlig ordning, duschar, kommer på den geniala ideen att jag ska koka ägg, klockan är nu ca 20,30 och jag sätter på plattan och går sen till soffan och tvn för att invänta äggen (som jag aldrig använder äggklocka till utan freestylar) och jag vet inte om det va tränigen, ljumsken eller värmen som gjorde det men jag somnar, SOM EN STOCK! Observera att äggen fortfarande står på plattan och jag har dunat in för en gemytlig dejt med john blund.
 
Och som jag sover, jag sover tills min chef, kl 07,39 ringer och väcker mig.........
PANIK!! Jag rusar upp ur soffan, helt loco i huvudet, in i badrummet, på med linser, in i köket.... I köket där mina ägg har stått på plattan sen halv nio kvällen innan..... Man kan inte ens kalla dom ägg längre och det var förmodligen sekunder från att dom skulle fatta eld. Men eftersom jag är så jävla borta i huvet reagerar jag knappt över detta, tar bort dom från plattan bara, går in i vardagsrummet där allting är typ grått, det är liksom som att det är disigt, jag tänker, fan är linserna smutsiga och går in i badrummet, tar ut dom och rengör dom, går ut i vardagsrummet igen, fortfarande dis. Då slår det mig att det är äggdis... Att allt kommer lukta ägg i mitt hem... Att det hade kunnat börja brinna.
 
Jag kom en timme sent till jobbet, men jag hade lika gärna inte ha kommit alls, om äggguden inte varit med mig. Och mamma sa att hon skulle köpa en äggklocka till mig, vilket kanske kan vara en bra ide.
 
 

Saker jag vill göra

 
Sommaren är här, ialf det vi i Sverige får nöja oss med att kalla sommar, och på sommaren, i normala fall, har man semester.. Men inte jag, för den som spar han har, och jag ska ju ut på en långsemester i början av nästa år och då är det bra att ha. Men så här i semestertider är det lite svårt att hålla sig motiverad på jobbet, alla ens vänner har semester, man ser glada facebook uppdateringar, och det enda ens kollegor pratar om är att dom snart går på semester. Jaha, försöka hålla modet uppe är mitt mission denna sommar, och för att göra det så tänkte jag skriva en liten lista på saker jag vill göra på min lediga tid, som är efter 16,00 varje vardag och samtliga helger, och sen kan ni, mina vänner välja vad på listan ni vill göra med mig. Bra va!
 
Idas "detta vill jag göra i sommar lista"
 
  • Hänga mycket och länge i Stockholm- traska runt, äta glass, åka båt, gå på grönan, hitta magiska platser, träffa magiska människor, äta mat, dricka öl och ha det bra.
  • Åka till Sigtuna och strosa runt
  • Hitta en klippa vid vattnet som ingen annan hittat som blir våran plats. Där vill jag ligga och hångla och ha det bra.
  • Ha sena spelkvällar med ett eller två glas vin och prata massa strunt i Camillas föräldrars kolonilott.
  • Spela kubb (jag har ett på balkongen som bara står och väntar)
  • Hänga i Öregrund
  • Åka på loppisar
  • Mysa i Matts och Emmas magiska sommarstuga
  • Äta jordgubbar och hallon
  • Bada när vattnet, någonstans, har passerat 22 graders sträcket
  • Fiska
  • Fira Martina, träffa Martina, umgås med Martina <3
  • Gå på Cams och Petts magnifika tre dagars kalas i skärgården <3
  • Bli overkligt brun
  • Grilla korv
Listan kommer säkert växa, för det finns egentligen inget jag inte vill göra så länge jag får göra det med dom som betyder något.
 
Och ni, jag väntar med spänning på alla era sms och samtal om när och vart vi ses.
Detta kommer, trots min totala avsaknad av semester, bli en GRYM sommar!
 
Ps. Om nån random, snygg, kille av nån anledning skulle läsa min blogg, stalka gärna upp mig så kan vi göra punkt 3 tillsammans. Ds

sen sist

Först vill jag börja med att skylla min extremt dåliga uppdatering här på att blogg.se mobil app inte funkar och eftersom min dator hemma har sagt upp sig så blir det inte mycket bloggande.
Men nu sitter jag lyckligtvis i en lägenhet i vasastan som har en fungerande dator och tar tillfället i akt att förtälja det senaste som hänt i mitt liv.
 
Sist jag skrev var jag ledsen, ledsen att jag inte kunde operera mina ögon, och jag vill tacka alla fina som skickat stöttande sms!! Men som alltid, kommer jag över saker och är nu glad igen! Att jag är tillsammans med min nya kärlek kan ha något med saken att göra.
 
Nu blev ni nyfikna va, vem är Idas nya kärlek?! Låt mig berätta lite om mitt livs kärlek, vi kan kalla han för S; S är stor, rejäl, inbjudande, S är det vackraste jag sett,S visar mig nya saker hela tiden och är full av överraskningar. Jag har aldrig en tråkig stund. S låter mig vara ifred när jag behöver och bjuder mig på all underhållning du kan tänka dig när jag är på det humöret.
Vi har vetat om varandra hela vårt liv men det är inte förns nu jag börjat uppskatta S. Vi ses inte jämt, än, vi går lugnt fram, men innerst inne vet jag att jag kommer bo med S inom ett år.
S har förtrollat mig och jag vill aldrig vara utan han.
 
Mamma bli inte orolig, pappa bryt inte ihop, S tar kommer ta väl hand om mig och det kommer bara ta mig 40 minuter att åka hem till er. S är, för dom som inte redan förstått,  Stockholm <3
 
Så igår, efter ett par veckor ifrån varandra åkte jag hit, och lyckan är total. Igår mös vi bara, idag har jag lärt känna S ordentligt och vandrat runt och insupit atmosfären. Jag har suttit avskiljt, på ett berg mitt i stan, och solat och läst bok för att sen gå hem (till min mosters lägenhet på kungsholmen som jag får låna när jag vill <3 ) och bytt om till min bästa partyoutfit, som innebär 15cm klack, ni läste rätt, FEMTON CENTIMETER!!!! och gått till Vasastan, detta är mitt dummaste beslut typ någonsin, det gick bra dom första 7 kvarteren, sen kom skavsåren sakta men säkert, och dom sista 4 kvarteren såg jag ut som en våldtagen, plågad, misserabel tjej som borde tagit loafers....
Men nu är jag här, och jag lever, jag är glad och jag ska få äta grillat och sen ska vi ut i Stockholms natten och låta den förföra oss och ta oss till oförglömliga platser.
 
Hoppas ni alla får en lika underbar kväll som mig.
 
Och jag vill gratta mina underbara vän, Petra; som idag fyller 25 barre!!! HIPP HIPP HURRA

när saker och ting inte går som man vill

Idag, klockan 13,00 för att vara exakt, kunde mitt liv ha förändrats, tycker ni det låter drastiskt? det hade det kunnat blivit. Jag satt i en stol, framför en människa, som inom 15 minuter skulle avgöra om mitt liv skulle förändras eller förbli detsamma.
 
25 minuter senare gråter jag... det förblir detsamma.
 
Ni som läser min blogg och känner mig, vet att jag har ett synfel, att jag använder linser och har glasögon, det ni kanske inte vet är att jag har ett ganska grovt synfel och att jag aldrig skulle bära mina glasögon offentligt eftersom förstoringseffekten är obeskrivlig och risken att mina ögon fattar eld om jag kollar mot solen är överhängande.
Nu tänker ni att, varför bara inte använda linser? jo för att det inte är så bara, jag har dom starkaste linserna på marknaden, och med dom starkaste linserna på marknaden har jag 70% syn. SJUTTIO PROCENT!!! Jag kommer bara att få uppleva 70% av allt jag ser, jag kommer bara se 70% av folks skönhet, 70% av naturen... 70%... Självklart finns det dom som har det värre, det säger jag inget om, och jag är knappast den enda som fått beskedet att dom inte kan opereras, men det är bara jag som vet hur jag känner mig, vad som snurrar i mitt huvud, hur det kändes när hon började meningen med tyvärr, hur magen knöt sig när hon sa att jag får återkomma när jag är 50 år.
 
2009 var jag med om exakt samma sak, och än en gång har drömmen om att få vakna och kunna se vad klockan är, krossats.
 
Jag blev verkligen ledsen, tårarna kom.
 
När jag blir ledsen så finns det en människa som alltid får mig att må bra, hon är en av mina finaste vänner, hon heter Camilla, och när jag skrev ett sms för att berätta domen får jag det finaste smset tillbaka och tårarna kom igen. Om ni någonsin finner en lika fin vän som jag har gjort, håll i henne hårt.
 
Men jag har bestämt mig för att se det här från den ljusa sidan (om det finns något ljust med det här), eftersom jag, fram tills att jag blir 50, bara kommer få se 70% av alla jag träffar och allt jag ser, kommer jag få chansen att göra allting två gånger, se vad som egentligen är samma sak,ställe, människa, fast på två sätt. Och om jag någonsin (vilket är rätt troligt eftersom jag inte är en modeguru) skulle ha något extremt miss matchande eller fult på mig, kan jag skylla på att jag inte såg det, eller om jag går på stan och möter någon jag verkligen inte vill möta, då kan jag skylla på att jag inte såg honom (eftersom dessa obekväma möten oftast är en kille man på något vis dejtat). Om jag kollar på en film och somnar (för att jag allt som jämt är dödstrött) kan jag skylla på att det blev för jobbigt att koncentrera sig på texten eftersom jag ser så dåligt. Om jag träffar en kille alla mina vänner tycker är ful... ja ni förstår. Ett "handikapp" kanske inte alltid måste vara dåligt, tänk på dom i rullstol, dom har ALLTID front row seats på konserter eller uppvisningar- hur bra är inte det?  
 
Livet går vidare, oavsett om jag har 70% eller 100% syn. Men jag blev ledsen, och kommer nog vara det ett tag.
Och om ni ser mig på stan i mina nya glasögon som jag ska unna mig, bli inte rädda, det är inte en cyklop (det är lite den effekten jag får av mina brillor, på långt avstånd ser det ut som ETT stort öga) som kommer och går, det är bara jag, synskadade Ida, eran vän.