Men lika ofta som en av frekvenserna spelas upp i mitt huvud blir jag besviken för verkligeheten är aldrig som i mitt huvud.
Och det får en att tänka, varför fortsätter jag med dessa filmer? Varför slutar jag inte måla upp något som jag egentligen vet aldrig kommer ske? Fortsätter bli besviken. Jag är ingen drömmare, jag är inte djup och filosofisk. Jag föraktar människor som är sådana, som kan försvinna in i sin egna värld, som vrider och vänder på allt och alltid har någon flummig ide om varför saker är som dom är.
Trots föraktet söker jag efter det.
Det är som att jag alltid gör det jag egentligen inte vill göra. Som att det är någon sjuk dragningskraft till det jag avskyr.
Jag vill så gärna gilla det, så gärna att jag faktiskt gillar det, till en början. Sen kommer det, avskyn, nästan ett hat. Och jag vill förinta det, jag ser till att avskyn märks. Och jag blir elak. Både mot dom och mig själv. Samma sak varje gång. När ska det sluta? När ska jag sluta? Jag är så medveten om det.
Och jag fortsätter. Kommer det någonsin upphöra?
USA är vidrigt. Drömmarnas land. Fy fan