Idag, klockan 13,00 för att vara exakt, kunde mitt liv ha förändrats, tycker ni det låter drastiskt? det hade det kunnat blivit. Jag satt i en stol, framför en människa, som inom 15 minuter skulle avgöra om mitt liv skulle förändras eller förbli detsamma.
25 minuter senare gråter jag... det förblir detsamma.
Ni som läser min blogg och känner mig, vet att jag har ett synfel, att jag använder linser och har glasögon, det ni kanske inte vet är att jag har ett ganska grovt synfel och att jag aldrig skulle bära mina glasögon offentligt eftersom förstoringseffekten är obeskrivlig och risken att mina ögon fattar eld om jag kollar mot solen är överhängande.
Nu tänker ni att, varför bara inte använda linser? jo för att det inte är så bara, jag har dom starkaste linserna på marknaden, och med dom starkaste linserna på marknaden har jag 70% syn. SJUTTIO PROCENT!!! Jag kommer bara att få uppleva 70% av allt jag ser, jag kommer bara se 70% av folks skönhet, 70% av naturen... 70%... Självklart finns det dom som har det värre, det säger jag inget om, och jag är knappast den enda som fått beskedet att dom inte kan opereras, men det är bara jag som vet hur jag känner mig, vad som snurrar i mitt huvud, hur det kändes när hon började meningen med tyvärr, hur magen knöt sig när hon sa att jag får återkomma när jag är 50 år.
2009 var jag med om exakt samma sak, och än en gång har drömmen om att få vakna och kunna se vad klockan är, krossats.
Jag blev verkligen ledsen, tårarna kom.
När jag blir ledsen så finns det en människa som alltid får mig att må bra, hon är en av mina finaste vänner, hon heter Camilla, och när jag skrev ett sms för att berätta domen får jag det finaste smset tillbaka och tårarna kom igen. Om ni någonsin finner en lika fin vän som jag har gjort, håll i henne hårt.
Men jag har bestämt mig för att se det här från den ljusa sidan (om det finns något ljust med det här), eftersom jag, fram tills att jag blir 50, bara kommer få se 70% av alla jag träffar och allt jag ser, kommer jag få chansen att göra allting två gånger, se vad som egentligen är samma sak,ställe, människa, fast på två sätt. Och om jag någonsin (vilket är rätt troligt eftersom jag inte är en modeguru) skulle ha något extremt miss matchande eller fult på mig, kan jag skylla på att jag inte såg det, eller om jag går på stan och möter någon jag verkligen inte vill möta, då kan jag skylla på att jag inte såg honom (eftersom dessa obekväma möten oftast är en kille man på något vis dejtat). Om jag kollar på en film och somnar (för att jag allt som jämt är dödstrött) kan jag skylla på att det blev för jobbigt att koncentrera sig på texten eftersom jag ser så dåligt. Om jag träffar en kille alla mina vänner tycker är ful... ja ni förstår. Ett "handikapp" kanske inte alltid måste vara dåligt, tänk på dom i rullstol, dom har ALLTID front row seats på konserter eller uppvisningar- hur bra är inte det?
Livet går vidare, oavsett om jag har 70% eller 100% syn. Men jag blev ledsen, och kommer nog vara det ett tag.
Och om ni ser mig på stan i mina nya glasögon som jag ska unna mig, bli inte rädda, det är inte en cyklop (det är lite den effekten jag får av mina brillor, på långt avstånd ser det ut som ETT stort öga) som kommer och går, det är bara jag, synskadade Ida, eran vän. 