idahellstroms

Så, 16 dagar i USA och jag har varit på mitt andra bröllop.. Båda otroligt vackra men också väldigt annorlunda.
Det första var i el paso, utomhus på en golfklubb, vita stolar snett uppställda och brudparet med vatten i bakgrunden. Hon var från Mexico så det var även lite mexikanska traditioner inblandade. Efter ceremonin var det middag som bestod av burritos! Gott, inte så bröllops aktigt, men gav det hela en avslappnad känsla.
Efter middagen var det i sedvanlig ordning dags för brudparet att dansa. Efter deras dans lossnade det och vi alla dansade.

Något som är väldigt kul med USA är att det finns ett par låtar, som alla kan, och som dom även dansar samma dans till. Jag gjorde mitt bästa utan större succé....

Nu sitter jag i bilen på väg från Portales New Mexico till Austin Texas där jag ska stanna en natt hos Kathee (som jag träffade i Bali). Det ska bli SKIT KUL!!!

Idag flög jag till New York där jag möter upp Aly, en tjej från Aussie som jag träffade på Hawaii.
Sen på måndagen den 3 juni kommer dom två jag längtat något sinnessjukt efter, Camilla och Martina.. Det kommer vara ett magiskt återseende.

Och med dessa två helt makalösa människor ska vi i tio dagar, tillsammans uppleva NYC innan jag sätter mig på planet hem till Sverige.

10 januari steg jag på ett plan för att ca 20 timmar senare stiga av i Thailand.. Ytterligare 5 timmar senare tog jag min första drink som blev startskottet för 4 1/2 månaders konstant alkohol konsumerande.

Och ett konstant alkohol konsumerande går (i mitt fall) även hand i hand med ett konstant "fast food" ätande...

Om du plussar ihop alkohol med "fast food" blir det, för mig, även noll motion bakom lika med tecknet.

Okej så ni alla förstår vad jag försöker få fram va..? Alkohol+skit mat+minimal rörelse aktivitet= katastrof.

Men sen kom dagen då jag flög från Hawaii och hamnade i en liiiiiten liiiiiten stad- Portales New Mexico. I den här lilla staden bor min "syster". Och hon gillar det här med att träna och äta nyttigt.

Bra tänkte jag, nu kör jag stenhårt två veckor innan New York (och ska självklart fortsätta med detta när jag kommer hem till Sverige) jag menar, innan jag drog tränade jag typ varje dag och jag orkade ju springa 7km..
Så jag sa till Fanta att nu jävlar kör vi! Och hon tog mig på orden!

Vad jag inte visste, och ALDRIG kommer göra om, är hur fort en kropp förfaller när man lever som jag gjort..
Så nu ligger jag i min säng, med värmekuddar runt armarna då jag inte kan lyfta dom pga den SJUKASTE träningsvärk jag någonsin upplevt. Det jag känner i min kropp just nu är typ det värsta jag varit med om. Jag mår konstant illa för jag har så ont... Jag måste planera allt jag gör då jag absolut inte vill, eller kan, varken böja mig ner för att ta upp något, eller sträcka mig för att ta ned något..

Jag har sen jag kommit hit, nästan spytt av utmattning, svimmat, grinat av smärta.. Jag har varit i helvetet och vänt..

Imorgon ska vi på bröllop i Alburquque och jag kommer behöva be Fanta om hjälp att raka mina armhålor...

Jag kommer ALDRIG mer låta detta ske igen. Denna smärta är ej av denna värld!

Nästa gång ni har en stund över så borde ni lyssna på podcasten Värvet och intervjun med Kristian Gidlund.

Jag, som alla andra människor, har gått igenom stunder i livet då allt känns skit. Jag har känt mig tjock, otillräcklig, jag har varit ledsen över förhållanden som tagit slut, bråk jag haft med folk jag älskar, vaknat och känt mig tom och nedstämd, jag har varit besviken över saker jag inte gjort och saker jag gjort fel.
Jag har så många gånger i mitt liv fokuserat på det dåliga att jag ibland glömt allt det bra.

Och idag, efter att ha lyssnat på denna podcast, har jag gråtit, saknat dom jag älskar, tänkt på dom som inte längre finns i mitt liv, blivit arg, ifrågasatt dom som tror på Gud, tänkt på hur bra jag har det och verkligen uppskattat mitt liv.

Kristian Gidlund är 30 år. 30 år och ska snart dö. För han har fått cancer.

Har idag farit runt till några av Fantas vänner och dessa vänner som jag fått träffat idag är inte som mina vänner.. För alla dessa vänner har en sak gemensamt- dom är alla över 65 år.
Alla är super trevliga och väldigt lätta att prata med men jag fastnade speciellt för två av dom, ett äldre par, Arlene och Harald. Arlene är född 1928, och jag gissar att Harald är född där i krokarna också. Dom är från New York men flyttade hit till Portales då två av deras söner (dom har sju barn, 4 flickor och 3 pojkar) gick i skolan här.

Sen jag kom hit och träffade Fanta så har vi pratat mycket om hur olika det är här och i Sverige, tex reagerade jag på att det va kyrkor ÖVERALLT, och nu snackar vi inte kyrkor som i Sverige utan typ vanliga hus, byggnader, som det står church på, och då berättar Fanta att alla är troende och man behöver inte en fin kyrka som vi har utan bara ett hus dit du kan gå och be. Söndagar är heliga då majoriteten går till kyrkan.
Jag sa så att jag inte va troende, jag tror inte på Gud, och Fanta kollar på mig och frågar "vad tror du på då?" Jag svarar att jag inte tror på något.. " men något måste du tro på, jag tror inte nödvändigtvis att Gud finns men jag tror det finns en högre makt, om du inte tror på något, vad är då meningen med livet? Hur ska du kunna uppfostra dina barn?" . Detta är svaret jag får. Jag tänker en stund, " jag tror på karma".
För det gör jag.. Jag tror att om jag gör något bra får jag det tillbaka, kanske inte av den jag hjälpte och kanske inte direkt, kanske inte ens att det är jag som får det tillbaka, men jag får det tillbaka, i någon form.

Så idag när vi va hos Arlene och Harald så frågade dom hur bröllopet va (som vi va på i helgen) och sen frågade dom hur det va i Sverige.
Jag sa att det inte är så noga, man skaffar barn utan att vara gift, förlovar sig utan att för den sakens skull gifta sig och att fråga pappan lov?! Aldrig hört någon göra det. Arlene såg nästan chockad ut och sa att det bara handlar om att man är feg för att binda sig- antingen är det true love eller så är det inte!
Sen berättade hon att en av hennes söner (och glöm nu inte att hon är 85 så det är ingen 20 årig son vi pratar om) har flickvän men inte är gift och när dom kommer på besök får dom sova i separata sovrum.


Jag vet inte om det är för att jag är här, om jag blivit äldre eller om det är för jag hittat kärleken i mitt liv men för första gången förstår jag, för första gången känner jag att jag vill gifta mig, jag vill ha en familj, jag vill ha något att tro på. Jag menar inte att jag på något vis vill eller kommer bli troende men jag kan nu se det fina i det.
Och jag förstår det där med commitment, att när man är i en relation är det faktiskt ett typ av åtagande, ett engagemang och man borde ta det seriöst. Varför vara med någon du inte ser en framtid med?

Hawaii- AMAZING!!
Jag har under min vistelse i Hawaii gjort följande: mötte Becca på flygplatsen- ett KÄRT återseende och WOW va hon va snygg!! (Hon har, genom att byta kost, gått ner 12 kilo- GRYMT!), vi tog en taxi till vårt hostel som va fenomenalt! Slängde in grejerna och begav oss ut i natten. Hamnade på en irländsk pub (där man fick röka inne!! HURRRA) som
senare visade sig bli vårt stammis hak.. Dagen efter var det stranden som gällde- waikiki beach, kritvita stränder, ljuvligt vatten, surfare, soldyrkare.. Ja helt underbart!
Och så här fortsatte det några dagar tills vi äntligen, tog oss ut på vår första turist attraktion- Pearl Harbour! Det va både häftigt och sorgligt.. Men jag är glad att vi såg det.
Vår andra (och min sista) turist attraktion va maunawili falls.. Och detta visade sig bli en riktig resa.. Det började med att vi (Becca gick upp typ 6 varje morgon, vilket är HELT sjukt) steg upp typ 7 för att ta bussen vid 8 (för man va tvungen att ta tre olika bussar dit) så vi hoppar på första bussen, nr 8, och tog oss till ala moana shopping center där vi väntade ca 50 minuter på nästa buss, nr 56, efter ca 25 minuter var det dags att hoppa av för att ta sista bussen, nr 70.
Så vi hoppar av och går dit vi tror bussen går men väl där står det inget nr på busshållsplatsen, så vi går tillbaka dit vi hoppat av och ser att nr 70 står där, bra tänker vi.
10 minuter senare kommer buss nr 70 och vi stiger på, 5 minuter senare inser vi att vi åker åt fel håll, frågar chauffören och han säger att detta är korrekt men att vi kan sitta kvar om vi vill för han kommer till maunawili om ca två timmar- ALDRIG tänker vi, vi hoppar av och tar nästa buss nr 70 dit (orka sitt och vänta på en buss två timmar liksom).
Så vi hoppar av och går till andra sidan vägen och väntar... Buss nr 56 kommer...... Nr 57 kommer... 60..... 56 igen.... 57 igen..... En till 56... VAFAN.... Två timmar senare kommer 70..... Samma chaufför som när vi åkte åt fel håll...... PINSAMT!

Vi kom fram och busschauffören gav oss gratis biljetter för hemresan (så himla snällt!!)

Och här började en resa som va på liv och död! Det va en 3 kilometers tur (enkel resa) och det tog oss 1 timme... En timme, 28 nära döden upplevelser, lera upp till låren, gråt och skratt. Efter 20 minuter och mina första 3 klotningar va jag så jävla missnöjd och blängde surt på Becca (då detta va hennes idé). Men efter att ha gått ytterligare 40 minuter, korsat två forsar och skurit upp tån va vi framme vid en av dom vackraste platser jag sett... Maunawili falls.. Vattenfall, sötvatten oas, träd, lianer och folk som hoppade från 20 meter höga klippor... Allt det jobbiga försvann (det är detta jag tror händer när man föder barn, gör pissont men när man ser det lilla livet..) och jag va såååå tacksam att Becca tvingat med mig.

Efter en och en halv timme kände vi att det va dags att dra hem men icke,
då va det en tjej som brutit foten mitt ute i denna djungel/skog och en helikopter var tvungen att hämta henne, och det är inte direkt så att helikoptern kan landa utan dom fick helt sonika fira ner en ambulansman som fick ta med henne upp.. Super trist för henne men verkligen häftigt för oss att se.

Väl ute ur denna djungel, nu med lera upp till öronen efter ytterligare ett par (läs 10) klotningar till, satte vi oss snällt vid busshållsplatsen och väntade. Då kommer det en pickis och stannar, frågar om vi vill ha skjuts- ja tack! Upp på flaket och där satt vi och mådde! Han släppte av oss vid en busshållsplats och 40 minuter senare var vi äntligen hemma!

Alltså alla, verkligen ALLA, är så snälla och hjälpsamma i USA..

Efter detta blev det mest strandhäng, lite fest, möten med fantastiska, roliga, märkliga och skrämmande människor..

Jag kommer definitivt resa tillbaka till Hawaii nån gång i mitt liv, jag har under mina tio dagar där bara sett en bråkdel av allt som finns att se, men jag är tacksam att jag fått sett och varit med om allt jag hann med.

Just nu är jag hos min "syster" i Portales- New Mexico och har även hunnit med ett bröllop i El Paso, men det skriver jag om i nästa inlägg.

Hej!

Är som vissa kanske vet, på Hawaii! Vilket ställe! Vi, som i jag och min fantastiska vän Becca, bor på ett hostel typ 7 minuter (promenad) från waikiki beach. Allt här vackert, människorna, stranden, naturen, ja allt.

Vi har varit här sen onsdags (er torsdag) förra veckan och jag åker vidare på fredag (er lördag). Vi har solat och badat, festat, shoppat, åkt och kollat på pearl harbour. Vi har mycket kvar men det vi gjort har varit fantastiskt!

Min mobil har gått sönder, blivit hel och gått sönder igen.. Märkligt det där. Och även om jag skäms att säga det så är jag verkligen beroende av att ha den, mina flygbiljetter, bank, kunna prata med vänner, allt är beroende av att mobilen funkar. Men dom har en Apple store här som hjälper en GRATIS!!!

Nu ska vi traska iväg till affären och köpa mat och laga till den. Rätt mysigt med "hemlagad"' mat :)

New zeeland.... det är vart jag befinner mig just nu.. Känns lite som att detta bara är ett pit stop, som ett vänterum inför nästa anhalt, som i mitt fall är Hawaii.

Det är ganska kallt och regningt, jag bor pa ett stort hostel med alla dessa märkliga människor och jag känner mig inte alls som en backpacker, jag ser ingenting gemensamt med dessa något märkliga figurer jag ser. Jag vill inte prata med dom, jag vill inte veta vad dom gjort och vad dom ska göra. Jag vill vara ifred och jag vill sova. Och det är det jag gjort sen jag kom hit.

Jag kom hit i torsdags morse, alldeles for tidigt för någons bästa. Kom fram till mitt hostel, kunde inte checka in förns om fem timmar så jag la mig på en soffa i deras såkallade ”lounge room” och somnade. Vaknade och jag kunde checka in. Jag hamnade i ett rum där en ljuvlig liten engelska bodde och eftersom jag måste ha bra karma så har hon två jobb, ett på dagarna mellan 8-17 och sen ett servitris jobb mellan 18-23 så jag är för det mesta ensam.

Men så i fredags bestämde jag mig för att ge mig ut och kolla om jag kunde kolla footy (jag har efter nästan två månader i aussie blivit hjärntvättad att gilla denna sport och efter ca 25 matcher har jag även lärt mig reglerna och trot eller ej, även börjat uppskatta sporten) någonstans, givetvis gick detta inte då det var en stor rugbymatch i nz. Hur som så går jag ut för att röka en cigg där jag möter en liten maorier. Han visar sig 10 minuter senare vara 18 år och hans namn är Tia. Vi pratar och disskuterar om olikheterna mellan Sverige och Nz och jag har en riktig trevlig pratstund. Efter ett tag (när ölen tagit slut) bestämmer vi oss för att gå vidare och han visar mig runt i Auckland.

Efter ett tag hamnar vi på en irländsk pub där vi träffar ett gäng killar som vi hänger med. Vi blir ganska så berusade och när jag går ut for att röka en cigg möter jag den kanske märkligaste människa jag mott i mitt liv, vi börjar ialf prata och efter ca 5 minuter frågar han om jag vill med till en klubb ingen annan vet om, full i hågen låter ju detta FANTASTISKT kul och jag säger givetvis ja. Tia, min lilla maorier, får höra att han inte kan folja med men väljer endå att åka med i taxin för att se att jag kom fram säkert, hur gulligt är inte detta?!

Vi kommer fram och jag entrar en värld jag inte visste fanns, en underground heavy metal club med så märkliga människor.. det går inte att beskriva och jag tror jag även gör bäst i att inte berätta allt jag såg..

Flera timmar senare, runt sex på morgonen trippar jag hemåt och när jag kommer fram till entren till mitt hostel så ser jag ett ansikte jag känner igen, det är Tia, han ville bara se att jag kom hem ordentligt. SA JÄVLA FINT!!

När han sett att jag kommit hem och försäkrat sig att allt är okej åker han hem.



Jag har aldrig i mitt liv känt mig så trygg fast jag varit ensam, i en ny stad, på andra sidan jorden. Otroligt.