Du är den jag älskar mest i hela världen. Du är den finaste jag någonsin mött. Du är mitt allt. Du är inte du och jag är inte jag, vi är vi. Det finns ingenting jag inte skulle göra för dig. Jag kommer aldrig låta något hemskt hända dig. Jag vill aldrig vara utan dig för du är en del av mig. Du är min bästa vän.
Du + Jag = Föralltid
Det var den sommaren, och inte vad det mycket till sommar, jag har aldrig varit så glad över att jag inte haft någon semester (sen att jag låg sjuk dom typ två finaste dagarna i sommar är ju ett fail) eftersom denna sommar, om man inte jobbar som metreolog eller forskar om regn och gillar detta, i princip BARA bestått av regn.
Alla, för det är OMÖJLIGT att ha undgått, vet att det har regnat (och att det tydligen ska fortsätta in i september) men endå ska ALLA kommentera det. Detta är ett ypperligt exempel på hur vi, människor, känner något slags måste att föra en konversation, att vi, oavsett om vi känner människan eller inte, måste konversera, och om vi inte känner människan (här tycker ju jag att man då kan hålla käft) så tar vi gärna upp vädret, som en såkallad "ice breaker", vilket känns idiotiskt då människan (förutsatt att denne vi talar med inte är blind) ser vad det är för väder.
Detta påtvingande "konverserande" gör mig galen.
Men för att lätta upp stämningen lite i detta regnrusk och konstant pratande om vädret så gör jag små bus.
Jag tycker det är kul att häfta ihop byxbenen på kollegornas braxor, hälla salt i deras vatten på lunchen, lägga in fula bakgrundsbilder på deras datorer och ibland, fylla dynan på deras kontorsstolar med vatten.
Men som det gamla ordspråket lyder, är man med i leken får man leken tåla, går jag givetvis inte obemärkt förbi utan blir självklart själv utsatt för en hel del dumheter.
Så igår, när jag skulle byta om, har någon, jag nämner inga namn men vet EXAKT vem det är, släppt in, kanske Sveriges största GRÄSHOPPA!! I mitt omklädningsrum. Har jag nämnt att jag får panik av alla kryp?
Så idag, när denne vars namn jag inte nämner, öppnar sitt skåp för att i godan ro byta om och ta helg, kommer han få en överraskning som är typ 10cm lång och jävligt grön!
Bus är kul och hämnden är ljuv.
Själv ska jag lämna ett regnigt Uppsala för att åka till ett, om möjligen, ännu regnigare Stockholm.
Trevlig helg och kul att du tog dig igenom min novell.
När min bästa vän mår dåligt, är det mitt jobb att få henne på bättre humör, och när varken bra filmer eller god mat fungerar får man, i mitt fall, ge upp sin stolthet.
Och om man, under denna rätt förnedrande behandlingen, ifrågasätter det hon gör, får man inte bara onda ögat, utan även en kommentar, som gör att man, utan undantag, kan göra annat än svälja och acceptera...
Kommentaren "jag är deppig så jag får göra vad jag vill, okej?!"
Jag säger inte emot, och jag bjuder på det. För jag älskar henne, till månen och tillbaka och föralltid.
Icona Pop - I Love It
Dom får mig att vilja vara född på 90 talet.
Karaktären bara växer och växer
Mitt nya liv gick bra!
Det finns hur många sociala medier som helst, så många att man nästan känner press på sig för att hinna med och framförallt hänga med.
Om någon idag säger att dom inte har facebook höjer man på ögonbrynet, inte facebook?! Hur är det möjligt.
Själv använder jag mig av facebook, givetvis, twitter, blogg, instagram och videofy me.
Det första jag gör på morgonen är att kolla dessa medier för att se om något hänt.
Men det sätter även lite press på en, man vill synas och höras och få respons på det man gör, korta punchlines används till twitter medans längre texter hamnar på bloggen, vill jag visa något lägger jag ut det på instagram och vill jag att folk ska veta vart jag är och vad jag gör checkar jag in på facebook.
Man hänger ut sig och blottar sitt liv, så pass mycket man vill. Min mamma brukar säga att det är obehagligt att alla kan se vad du gör och när du gjort det, och visst, men du väljer ju vilka som ska se det du gör och framförallt, du väljer själv vad du lägger upp på dina sidor.
Facebook är också ett YPPERLIGT ställe att ragga på, så om du, som jag, är singel, är detta ditt spana in killar mekka.
Det börjar med att man spanar in någons sida, kollar bilder (det är också här man blir sur när någon spärrat funktionen och bara låter sina vänner se bilderna), steg två är antingen att skicka ett meddelande alternativt skicka en vänförfrågan och sen är det igång.
Jag har en fin vän som heter Marcus som en gång sa att det är så kul att se vilka som blivit vänner med vilka på en söndag (detta gäller bara singlar) för då vet man vem som gått hem med vem.
Det finns alltså väldigt mycket positivt med sociala medier och jag skulle aldrig vilja vara utan. Men som med allt som är bra, finns där alltid en nackdel, och det enda jag kan tycka är lite trist är att man inte håller samma direkta kontakt med vänner, man ringer inte längre och frågar hur det är och vad som hänt, för det vet man redan, det står ju på facebook. Jag frågade mamma en gång varför hon inte ringt på länge – hon visste ju att allt va bra, hon hade ju läst min blogg.
Allt och alla är så lätt tillgängliga idag, man bokar inte upp sig och man håller inte tider för det är så lätt att bara skicka iväg ett sms och skriva ”jag blir en kvart sen”.
Dom enda breven som dimper ner i brevlådan är antingen räkningar eller från akademiska där det står att du fått klamydia.
Vart är alla mina kärleksbrev? Vart är mina kalas inbjudningar?
Men hur mycket jag än trånar efter att få ett långt, handskrivet, kärleksbrev hemskickat så skulle jag aldrig byta bort det vi har idag.
Men om du nu råkar vara lite intresserad av mig, och vill göra ett bra första intryck, skicka ett brev, eller om du ska ha kalas och tänker bjuda mig, skicka ett kort. Men om du inte orkar, så är det okej, det går lika bra med ett meddelande på facebook eller en eventinbjudan.
med detta sagt vill jag önska alla en trevlig fredag, för det tänker jag ha.
Efter gårdagens minst sagt överförfriskande partajande har jag ialf lyckats komma fram till ett par bra grejer, för som dom kloka säger, inget ont som inte har något gott med sig.
Jag har beslutat mig (eftersom jag har den värsta hangovern there is) för att inte dricka på ett tag- seriöst- igår fick jag nog av mig själv och mitt beteende skrämmer mig. Så nu ska jag vara nykter och bli smal, för alltså det som min stackars mage får stå ut med när jag är på galej är overkligt.
Kopiösa mängder med alkoholhaltiga drycker som i sin tur leder till att man ska ha fyllekäk (och nu snackar vi inte hälsokost ala råris och lax). Och efter mat intaget somnar man som en klubbad säl, oftast inte i sängen utan soffan för man orkar inte gå dom fem metrarna som det är till sovrummet. Sen sover man och vaknar upp i ett tillstånd som är omänskligt. Sen försvinner en hel dag på att må extremt dåligt vilket leder (jämt, utan undantag) till dessa "tycka synd om sig själv" känslorna som i sin tur leder till att man tänker "jag är värd lite godis" så drar man till Konsum och köper tre kilo godis, chips och cola som man sen, utan större problem, smäller i sig, sen skyller man illamåendet på godiset istället för spriten och mår, om möjligt, ännu sämre än innan.
Och om ni nu tar detta sinnessjuka beteende, gångrar det med minst två kvällar/vecka gånger typ ett år så får vi alltså följande:
En småfet, slapp, dallrig, missnöjd tjej. I've had it!
Som kvinna förväntas du vara feminist, du förväntas att inte tolerera när män slänger ur sig "sexistiska" kommentarer, varken på jobbet eller på krogen.
Du förväntas försvara kvinnan, alltid och oavsett. Du förväntas se dig som ett offer som blir nedtryckt och orättvist behandlad av män. Stå upp för att du är kvinna, ta ingen skit!
Det är helt enkelt en hel del förväntningar du har på dig. Men om det är detta som är feminism (jag vet att jag har mycket att tacka feminister för, absolut) så kommer jag ALDRIG kalla mig för det. Jag vill inte ha samma, eller bättre lön än männen för att jag är kvinna, jag vill ha det för att jag är bättre på det jag gör än alla andra, jag vill kunna få bli glad om en man säger att min röv är fin, även om jag givetvis ger honom onda ögat men ler så fort jag tittar bort igen. Jag vill veta att jag fick mitt jobb för jag var den som faktiskt var mest kvalificerad, inte för att jag är kvinna.
Min mardröm är att få höra att jag fick mitt jobb för jag va tjej, inte för att jag va duktig.
Man kan ju vrida och vända på detta i all oändlighet, men till saken hör att jag tror på uttrycket "du är din egen lyckas smed". Det är varken feminister eller facket som ger mig en bra löneökning varje år, det är jag och hur jag säljer in mig själv.
Jag kan inte tala för alla, men jag kan tala för mig själv, och jag tycker det gått lite långt när ens kollegor inte vågar säga saker eftersom det kan tas som en sexuell trakasseri. Va hände med yttrandefriheten?
Varför kommer jag undan när jag, oftast på fyllan, utbrister nån inte så anständig kommentar, eller när jag hånglar upp en 20 åring på krogen? (mamma, pappa, detta händer ytterst sällan) Är inte jämnställdhet just det att det ska vara lika?
Släpp lite på tyglarna, ta inte allt så allvarligt och ha kul!
Sluta se dig som ett "offer" och du kommer se möjligheterna. Missa inga chanser bara för att du koncentrerar dig på fel saker. Vrid och vänd inte så mycket på allt, mansgrisar kommer alltid finnas så länge du bekräftar deras existens.
Nu vet jag inte, fore facts, om alla är som jag, men jag är rätt övertygad att majoriteten ialf tänker lika när det kommer till våra dagliga problem, att små skitgrejer (som absolut inte känns som skitgrejer när det händer) blir extremt förstorade och, i vissa fall, tillome kan förstöra en dag. Som tex en, EN, sur kund på jobbet kan förstöra hela dagen, hur en misslyckad frisyr eller en outfit som inte i verkligheten blev som i ditt huvud, kan förstöra en utgång.
Glaset på mobilen spricker och världen rasar samman.
Visaren på vågen visar 2 kg plus och du går in i en depression.
Jag kan fortsätta i evigheter men tror ni förstår..
Dessa små och egentligen obetydliga saker styr vårt liv, tills den dagen något som faktiskt på riktigt är hemskt sker.
Den dagen du, eller någon som står dig nära får ett besked att en person är sjuk, något allvarligt har hänt. Helt plötsligt struntar du i om din frisyr inte är rätt, skitsamma om magen är lite större än den borde. Allt du kan tänka på är det som hänt.
Man vill finnas där och stötta, visa att man bryr sig.
Jag kan ibland känna mig hjälplös på gränsen till frustrerad, inte när något händer mig, men när något händer dom jag älskar mest. För det är något jag inte kan påverka, jag kan finnas där och stötta, men jag kan inte ta bort det onda, jag kan inte få något ogjort, jag kan inte hela.
När sånt här händer, vänder det upp och ner på min tillvaro, jag blir nästan sur för att jag tidigare idag, som så många gånger förr, nästan brutit ihop för att jag försovit mig, blivit irriterad för att batteriet på mobilen tar slut så fort. För att jag argt grymtat när jag, för 150e gånger uppdaterar Facebook ock inget nytt har hänt.
Det är ju sjukt.
Min mamma brukar säga "inga nyheter är goda nyheter" och det är sant.
Idag fick en av dom jag älskar mest i hela världen ett dåligt besked. Jag önskar jag kunde bära smärtan du fick bära, jag önskar jag kunde gråta dina tårar, jag önskar att du aldrig mer ska få ett dåligt besked. För du är den finaste människan jag känner, och det enda du ska behöva bära är goda ting.
Du och jag = föralltid
Jag är, numer, en rutinerad husmor. Jag har plockat svamp, röda vinbär, svarta vinbär, jag har rensat, förvällt, saftat och syltat.
Nej inte helt sant, men nästan. Jag har bara saftningen och syltningen kvar. Sen kan jag, med gott samvete, titulera mig som husmor!
Jag är en ganska spontan och ostrukturerad människa, jag kommer på grejer jag vill göra och då vill jag göra det direkt, inte om en stund, inte imorgon utan NU.
Detta leder ofta till katastrof, eftersom jag inte har det jag behöver för att göra det jag vill.
Så nu till min senaste bravad, byte av näspiercing- Nina, min ljuvliga arbetskollega, hade köpt en piercing som inte passade henne, fabulöst-den tar jag, och där började det hela.
Så på lunchen börjades det med att försöka, med handkraft, ta bort min gamla. Fail. Gick ut till verkstaden och hämtade en tång. Klart. Detta gick ju som smort!
Nästa punkt i protokollet var då att få in den nya, som givetvis va aningen för liten för min näsa. Detta ledde till att jag fick bända ut den, sagt och gjort och i näsan satt den.
Men nu är det ju så att dessa smycken sitter med en liten kula, som i ändarna har en litet "hål" där själva ringen ska sitta, och då hade jag ju, givetvis, böjt ut den för mycket...
Så när den sitter i näsan, börjar jag, med en skitig tång, trycka ihop den.
Lyckas efter mycket om och men och vi får dit kulan.
Det är här jag borde nöjt mig, bara låtit det vara, men icke! Kulan satt liiiite löst så tanken var att jag bara skulle klämma åt ringen lite grann så den satt fast ordentligt, så jag tog upp min tång, satte den på plats och klämde åt. Ljudet som kom var PJJJIIING, och kulan for iväg, och eftersom jag klämde åt tången och ringen inte längre hade något motstånd så for ringens två öppningar FÖRBI varandra och klämde sig fast runt min "mellanvägg" på näsan. Och där satt den... ordentligt...
Tre timmar senare fick jag svälja stoltheten och bege mig, för ett ytterts pinsamt besök, mot darkwell aka min piercare (observera att jag fick jobba i tre timmar med denna krok i näsan)... Han löste givetvis mitt problem, men inte helt utan bekymmer. Så idag sitter jag här, med en ömmande näsa och ett nytt smycke.
Jag rekommenderar INGEN att testa detta hemma. Gå till dom som kan direkt, så slipper ni smärta, skrattattacker, panik och pinsamheten.
Sitter och pratar med min kloka farmor om rökning, hur det kommer sig att man börjar, hur man slutar och varför man börjar igen. Vi pratar om snus, som jag givetvis försvarar, om det är farligt, vilket jag inte tycker eftersom det inte finns några större och seriösa studier som säger det. Men såklart det inte är bra, för inga beroenden är bra. Men alla, och verkligen ALLA, är beroende av något, vissa , som jag, är beroende av snus, andra cigg, men jag känner även folk som är beroende av närhet.. Vissa är beroende av socker, andra av att spela. Oavsett vad det är så tror jag människan är uppbyggd att vara beroende, och slutar vi med något börjar vi med ett annat, för det är så det ska vara, vi ska vara beroende. Så med det sagt tänker jag ta en snus och ett tuggummi- mina största laster, och somna med ett gott samvete.
Nu har jag varit sjuk i snart tre veckor, TRE VECKOR, bara det är sjukt i sig. Jag tror det hela började med äggincidenten (sluta tjata jag vet) för i och med den så blev min lägenhet sanerad = super rent och jag hade en luftrenare på dygnet runt (vilket jag nu förstått inte va så smart). Detta gav mig influensan, feber och förkylning DELUXE. Jag flyttade typ hem till mina föräldrar (bättre än vilken medicin som helst) blev, vad jag trodde, lite bättre. Men icke! Fick luftvägsinfektion, som i söndags gav mig andnöd och panikattacker vilket ledde till ett besök hos farbror doktorn som sjukskrev mig och beordrade vila. Så nu har jag vilat, oj vad jag har vilat. Men idag, ganska tidigt på förmiddagen började jag hicka och den har inte övergett mig än. I vanliga fall hade jag inte reflekterat över detta men efter att ha varit sjuk och av någon anledning börjat googla så fort jag får ett symptom (av alla slag) så är jag nu livrädd då jag läser följande: Vissa sjukdomar kan ge långvarig hicka som återkommer och är besvärlig, men det är ovanligt. Det kan vara olika tillstånd i magsäcken, som magkatarr eller magsår. Det kan även vara lungsjukdomar, vissa hjärtsjukdomar, buktumörer och hjärnblödning. Så här ligger jag, och är högst övertygad att jag har både buktumör (vilket vore "bra" då jag kan skylla ölmagen på buktumör) och hjärnblödning (vilket kan förklara mitt horribla humör och mindre smarta handlingar). Ida Katarina Olovs-dotter Hellström Besiktningstekniker Hypokondrier 1988-2012 Tragiskt