Det var den sommaren, och inte vad det mycket till sommar, jag har aldrig varit så glad över att jag inte haft någon semester (sen att jag låg sjuk dom typ två finaste dagarna i sommar är ju ett fail) eftersom denna sommar, om man inte jobbar som metreolog eller forskar om regn och gillar detta, i princip BARA bestått av regn.
Alla, för det är OMÖJLIGT att ha undgått, vet att det har regnat (och att det tydligen ska fortsätta in i september) men endå ska ALLA kommentera det. Detta är ett ypperligt exempel på hur vi, människor, känner något slags måste att föra en konversation, att vi, oavsett om vi känner människan eller inte, måste konversera, och om vi inte känner människan (här tycker ju jag att man då kan hålla käft) så tar vi gärna upp vädret, som en såkallad "ice breaker", vilket känns idiotiskt då människan (förutsatt att denne vi talar med inte är blind) ser vad det är för väder.
Detta påtvingande "konverserande" gör mig galen.
Men för att lätta upp stämningen lite i detta regnrusk och konstant pratande om vädret så gör jag små bus.
Jag tycker det är kul att häfta ihop byxbenen på kollegornas braxor, hälla salt i deras vatten på lunchen, lägga in fula bakgrundsbilder på deras datorer och ibland, fylla dynan på deras kontorsstolar med vatten.
Men som det gamla ordspråket lyder, är man med i leken får man leken tåla, går jag givetvis inte obemärkt förbi utan blir självklart själv utsatt för en hel del dumheter.
Så igår, när jag skulle byta om, har någon, jag nämner inga namn men vet EXAKT vem det är, släppt in, kanske Sveriges största GRÄSHOPPA!! I mitt omklädningsrum. Har jag nämnt att jag får panik av alla kryp?
Så idag, när denne vars namn jag inte nämner, öppnar sitt skåp för att i godan ro byta om och ta helg, kommer han få en överraskning som är typ 10cm lång och jävligt grön!
Bus är kul och hämnden är ljuv.
Själv ska jag lämna ett regnigt Uppsala för att åka till ett, om möjligen, ännu regnigare Stockholm.
Trevlig helg och kul att du tog dig igenom min novell.
