Jag har några vänner eller kompisar som nyligen gjort slut med sin pokvän respektive är i ett förhållande som inte funkar så bra, detta är fruktansvärt, hemskt och jag önskar ingen den sorgen som ett uppbrott eller icke fungerande förhållanden ger. Men någonting jag stör mig på något så kopiöst på är när människor som har det jobbigt hör av sig och vill hitta på saker,inte för att dom nödvändigtvis vill träffa mig utan för att dom absolut inte, under några som helst omständigheter vill vara ensamna, vilket är okej för mig, jag har varit där själv. Men någonting som INTE är okej är att dom hör av sig och vill träffas, jag har ibland varken ork eller lust men ställer upp endå, och då kommer vi till skiten jag stör mig på, antingen (som idag) så svarar männsikan inte när jag väl är klar, redo att cykla ner på stan' trots att jag vart vaken sen sex imorse och jobbat. Jag gillar dig och du är en kompis, men jag gillar inte dig tillräckligt för att tolerera sån skit, jag fattar att du är ledsen och har det jobbigt, men se till att vara rädd om dom som bryr sig.
Det är jävligt tricky det där med vänskap. Därför vill jag hylla två av mina vänner, mina två absolut bästa vänner, som i vått och torrt, smått eller stort, finns där för mig. Martina <3 och Camilla <3
