Ibland, inte ofta, men ibland händer det att jag har en dålig dag (det är nu alla som känner mig höjer på ögonbrynen) och idag är en sådan dag.
Jag VET att folk inte menar illa och jag VET att dom omöjligt kan veta allt, men lite simpla grejer, som att bromsljus ALDRIG sitter fram på bilen, kan jag tycka att dom borde veta.
Och att ifrågasätta att man fått underkänt när man inte har någon broms, överhuvudtaget, orkar jag inte ens dementera.
Och när jag är som mest irriterad (ja, jag vet att jag inte får ta ut det över kunden) får vi in en farbror, säg att han va mellan 100 och döden, i en bil från samma årtionde.
Han kör in åket, stänger av bilen. Vi börjar besikta.
När vi ska åka fram på lyften startar inte bilen. Vi kollar frågande på honom och frågar om den brukar krångla.... Svaret vi får är ja, ja man brukar få vänta en timme innan den startar igen. EN TIMME!
Va bra! Naturligtvis är det inga problem ATT DU STÅR HÄR OCH TAR UPP VÅRAN BANA. Kunderna som har tid efter dig förstår säkert. (det är detta stycke ni ska läsa med ironi).
Vi tog fram våra Pippi krafter och puttade ut honom på planen. Där fick han stå, och jag hoppas, men tvivlar, att han skämdes.
Jag vet att det här är en typisk grej man INTE ska skriva om, men till mitt försvar så var jag inte medvetet otrevlig mot kunden.
Och det är inte det att jag inte gillar att jobba med människor, det gör jag, men tänk er själva att varje dag få träffa kunder som är här för att dom måste, inte för att dom vill. Det är inget super bra utgångsläge. Och jag kan omöjligen klicka med alla dom 40 olika människorna jag träffar dagligen.
Med detta skrivet vill jag gladeligen meddela att min senaste kund var dövstum! Precis vad jag behövde! Ibland tror jag Gud finns och ser mig!
Tack för denna fabulösa tisdag!