Idag har jag inte kunnat stått på min balkong utan att fyllas av lycka när student efter student åkt förbi. Det va fem år sen jag gjorde exakt samma sak, fem år sen man, för en dag, va bäst i världen, man va oövervinnelig! Man skulle slippa skolan, och jag svor där och då, att jag ALDRIG mer skulle öppna en skolbok igen.
Men mitt i lyckan slås man av verkligheten, verkligheten som oftast inte blir som man tänkt. Men verkligheten är fin och den är här. Och egentligen är det väl det som är det fina, att saker inte blir som man tänkt, för då hade jag kanske aldrig vågat ta kontakt med den personen, jag hade kanske aldrig träffat den här underbara människan, jag hade aldrig fått sett min starka vän sårbar, jag hade inte vuxit, jag hade aldrig lärt mig av mina misstag (och tro mig, jag har gjort många). Att saker och ting inte blir som man trott är, om man bara inte tar allt så allvarligt, ganska charmigt. Man kan inte påverka allting som händer i ens liv, varken det bra eller det dåliga.
Idag va jag på begravning, och jag tycker det fina med begravningar är att man nånstans i sorgen ser dom man älskar ännu mer. Det är så lätt att ta sina nära förgivet, dom är lätta att skälla på, för dom förlåter en alltid, jag kan gråta i deras famn och visa mig svag och dom hjälper mig så jag blir starkare. Idag fäller jag tårar för den jag saknar och för dom jag älskar och har kvar.
Som min älskade och kloka mamma brukar säga, det enda vi vet här i livet är att vi ska dö. <3