Torsdag fast det känns som måndag vilket resulterar i att jobbet känns jävligt tungt, och nånstans mitt på dagen kommer herr huvudvärk och hälsar på, och han kom inte på nån kortvisit, nej nej, han va där för att stanna. Jag gjorde allt, ALLT, i min makt för att på ett vänligt men bestämt sätt få honom att dra.
Men envis och enträgen som han va stannade han och jag åkte hem med honom (jag brukar vanligtvis inte va så lättfotad, inte på en vardag).
Jag bjöd honom på mat men han va inte nöjd så jag kollade på en film med honom, och jag vet inte om det var filmen eller tabletterna som gjorde att han lämnade mig, jag va ytterst tacksam, det hade aldrig funkat mellan oss.
Hur som, när han lämnat mig tänkte jag att nu jävlar drar jag ut och springer! På med snabba, tajta kläder, ut till bilen och iväg till jälla! Jag har ju tidigare bara sprungit 3km spåret men idag (jag tror huvudvärken skadade min hjärna) fick jag för mig att, vafan vi kör 5,5km spåret, jag har ju bara festat torsdag-onsdag, druckit, rökt, käkat pizza, visst borde konditionen va bättre!
Med den fantastiska motivationen satte jag av och allt gick bra... Tills jag kom till sumpmarken där jag fick springa FÖR MITT LIV! För det va som kvicksand (ialf som jag tror att kvicksand är). Jag blev lerig, jag blev blöt, jag blev UTMATTAD. Och här tror jag att jag ska få gå lite och ta igen mig, nej nej, sumpmark=paradis för mygg och knott, alltså jag hade inte behövt äta middag, det va liksom omöjligt att inte få en miljon knott i munnen, och stängde jag munnen fick jag dom i näsan. Så som ni förstår var det bara att springa på.
Helt plötsligt försvinner knotten och jag börjar ana oråd.. Nu har jag sprungit 4,7 km, och jag saktar ner... Börjar tänka.. Börjar bli orolig.. Går lite till... Får panik! Slår upp gpsen.. 14,7 km till jällaskolan. FJORTON KOMMA SJU!!!
Jag har sprungit fel, så in i helvete fel, och jag vet inte vart jag är för jag är mitt på nån åker som inte har nåt namn, ringer mamma och pappa, HJÄLP! Vad ska dom göra då?! När jag inte ens vet vart jag är. Här har paniken lagt sig och jag kan inte annat än skratta åt mig själv och att sånt här ALLTID händer mig. Jag går lite till, lite till, ser hus, ser en bil, SER EN MÄNNISKA!
Jag går fram, rak i ryggen, och frågar helt sonika vart jag är, jag är på andra sidan, mot Storvreta liksom.
Detta otroligt gulliga och snälla par KÖR mig till jällaskolan och min bil! Vilka fantastiska människor!
Så här sitter jag, inte lika cool som innan, men otroligt tacksam och lycklig över att det fortfarande finns människor som inte vevar upp fönstret och låser bildörrarna när man kommer fram.
Over and out